Att lyssna på Jonathan Johansson en lördagskväll i sin ensamhet. Att inte tänka på det som ska göras, de som verkar ha glömt en eller bara det ofullständiga i varje tillvaro. Inte fördjupa sig i ensamheten som tycks uppstå på alla platser, alla andras liv som verkar mer komplett en ens egna, eller kläderna som inte inspirerar.
Istället blir jag Platonsk eller kanske stoisk i min filosofi om att inte lägga sin lycka i det förgängliga, tillfälliga och tillfälligt lockande. På väg till mataffären kan det verka orättvist att aldrig få den upprättelse man borde få, det känns som att man förtjänar tillfälliga lyckoämnen av händelser, uppmärksamhet och bekräftelse. Men ett lugn sprider sig när man påminns att det inte är ett hållbart mål att sträva efter. Ett icke-mål, endast en distraktion. Eller för att citera Platon the man själv "Lycka är inte liktydligt med den omedelbara känslan av lust eller glädje." Kanske är denna hela text en feg individs försvarstal, vad vet jag. Men jag vill få det till att en händelselös ensamhet bidrar till en långvarig stillsam lycka.
Kommer på så himla många inte alls skulle förstå njutningen i att ensam sitta i ett nystädat rum för andra helgkvällen i rad istället för att festa och förtära alkohol med andra unga. Att känna det sköna i att avstå från ytligheter och felbetingat beroende. Men ikväll är det exakt så det känns. Det är du och jag mot världen, Platon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar