We might die from medication, but we sure killed all the pain

What was normal in the evening by the morning seems insane

Kanske mina två bästa bilder

Jag i Mocambique. Tre år. 

Note to self: bli mer som Epikuros

Visst är det väl lite märkligt när man läser tankar formulerade av en främmande gubbe för 2500 år sedan, att inse att han tampats med och funderat på samma frågor som ligger i ens liv just nu. Att jag tänkt samma sak som honom innan jag ens visste att han fanns, säger väl ändå något om det allmängiltiga i det mänskliga tänkandet.Jag ger er Epikuros:

"Men även om lusten är vårt högsta och naturliga goda eftersträvar vi inte varje tänkbar lustupplevelse som kommer i vår väg, utan vi undviker många sådana lustupplevelser eftersom de längre fram skulle leda till obehag. Ofta föredrar vi till och med smärta framför lust i de fall, när genom att underkasta oss en tids smärta kan uppnå ett stort mått av lust."

Ett foto lika suddigt som minnena (snart)

Ser den bilden från i somras och tänker vad många lager av händelser, övergångar, nystarter och avslut som skett sedan dess. Nästan så man börjar glömma bort månadernas dramaturgi av toppar och dalar, det ursprungliga utgångsläget och vart man nu tänker sig att man siktar. För min absolut första ambition var att ta mig så långt från det jag möjligen kunde från det livet, och det har jag onekligen klarat av. Del två då? Den är ännu oklar.

I denna vackra lögn som håller så hårt om mig

Att lyssna på Jonathan Johansson en lördagskväll i sin ensamhet. Att inte tänka på det som ska göras, de som verkar ha glömt en eller bara det ofullständiga i varje tillvaro. Inte fördjupa sig i ensamheten som tycks uppstå på alla platser, alla andras liv som verkar mer komplett en ens egna, eller kläderna som inte inspirerar.
Istället blir jag Platonsk eller kanske stoisk i min filosofi om att inte lägga sin lycka i det förgängliga, tillfälliga och tillfälligt lockande. På väg till mataffären kan det verka orättvist att aldrig få den upprättelse man borde få, det känns som att man förtjänar tillfälliga lyckoämnen av händelser, uppmärksamhet och bekräftelse. Men ett lugn sprider sig när man påminns att det inte är ett hållbart mål att sträva efter. Ett icke-mål, endast en distraktion. Eller för att citera Platon the man själv "Lycka är inte liktydligt med den omedelbara känslan av lust eller glädje." Kanske är denna hela text en feg individs försvarstal, vad vet jag.  Men jag vill få det till att en händelselös ensamhet bidrar till en långvarig stillsam lycka.

Kommer på så himla många inte alls skulle förstå njutningen i att ensam sitta i ett nystädat rum för andra helgkvällen i rad istället för att festa och förtära alkohol med andra unga. Att känna det sköna i att avstå från ytligheter och felbetingat beroende. Men ikväll är det exakt så det känns. Det är du och jag mot världen, Platon.