Lissabon, som jag minns dig

Jag vet att du inte vet vad du längtar till

Lars Winnerbäck sjunger "Jag vet att du inte vet vad du längtar till, men när sommaren kommer åker vi vart du vill."
Det finns något obeskrivligt vemodigt över dom raderna.

Kanske för att jag inte heller vet vad jag längtar till. Eller, jag vet att jag längtar efter samhörighet, en självklar plats, ett hem, en krets naturliga människor runt en, frukostsällskap och middagssällskap. Men att längta efter mänsklig närhet är en allmängiltig önskan som inte leder till någon närmre klarhet. Jag vet inte hur jag ska nå en plats igen där jag känner att jag borde vara, och kan dansa runt mellan de olika inplanerade momenten av dagen. Att inte behöva sova mitt på dagen varje dag, äta mat ensam, plugga ensam hela dagar och knappt orka gå och träna. Att alltid välja den enklaste maten att laga och att inte orka öppna en skönlitterär bok, eller alls tänka utanför det som måste tänkas inför tentan. Det känns sorgligt, då jag är så väl medveten om att det är därifrån jag får så mycket energi - från tänkandet, läsandet, analyserandet, inlärningen. Att tänka genom att skriva en text, att lyssna på ett program filosofiska rummet, spela gitarr, skriva en text, skriva en låt, läsa en roman, läsa om filosofi, diskutera viktig politik eller läsa artiklar.  Men jag orkar inte, fastän jag vet vilken lycka som finns där.

Det oklara i nuet blir allt tydligare när jag tänker på sommaren, framtiden det roliga som ska väntas. För jag ser en ensamhet här i Göteborg, men jag ser också en ensamhet hemma i Uppsala, liksom jag tidigare upplevt det. Jag ser en bristande tillhörighet här i Göteborg, men jag ser också en bristande tillhörighet i Uppsala. Jag är alltid rädd för våren, då det är upptakten inför årets intensivt lyckliga, inspirerande och spännande period. Jag räds de ljusa nätterna som är vemodigt vackra, då de aldrig uppfyller de drömmar man lagt i dem- det finns en universell skönhet i dem, och ändå kan de innehålla sådan ensamhet, även de.

Att inte veta vad man längtar efter, inte ens veta vart man vill fly under årets ljusa månader. Att inte längre vara förmögen att drömma om en sommar utan att vara rädd att den rör sig för långt en verklighet- och en dröm för frikopplad från verkligheten har en tendens att förvandlas till något bittert.

Vad gör det om Göteborg bjuder på soliga taktoppar i mars, om man inte kan vara på platsen fullt ut. Om det känns som att man är en åskådare, som ständigt väntar på något. Väntar, eller reser runt i jakt på. Men var jag än hamnar har jag problem att ta in taktopparnas skönhet, när jag inte känner att jag, hela jag, är just på den platsen. Jag sveper förbi, men har svårt att fästa mig med någon eller något.
Känslan av att livet alltid pågår vid sidan av. Att alla andras liv är så mycket mer verkliga än mitt.

Sometimes noise is just your mind

Göteborg bjuder på vår men det blir inte som en låt bara för det.
Även om man dricker öl på andra lång, går längs Magasinsgatan, går på Vasaplatsen och första lång så blir det inte Håkan-låt automatiskt. Det kan vara uppställt som en perfekt ram, men det måste ändå fyllas med något annat. Någon stans förstår man att en plats är en plats, och det som inspirerar till låtar är något mer komplext än en gatuadress.

We might die from medication, but we sure killed all the pain

What was normal in the evening by the morning seems insane

Kanske mina två bästa bilder

Jag i Mocambique. Tre år. 

Note to self: bli mer som Epikuros

Visst är det väl lite märkligt när man läser tankar formulerade av en främmande gubbe för 2500 år sedan, att inse att han tampats med och funderat på samma frågor som ligger i ens liv just nu. Att jag tänkt samma sak som honom innan jag ens visste att han fanns, säger väl ändå något om det allmängiltiga i det mänskliga tänkandet.Jag ger er Epikuros:

"Men även om lusten är vårt högsta och naturliga goda eftersträvar vi inte varje tänkbar lustupplevelse som kommer i vår väg, utan vi undviker många sådana lustupplevelser eftersom de längre fram skulle leda till obehag. Ofta föredrar vi till och med smärta framför lust i de fall, när genom att underkasta oss en tids smärta kan uppnå ett stort mått av lust."

Ett foto lika suddigt som minnena (snart)

Ser den bilden från i somras och tänker vad många lager av händelser, övergångar, nystarter och avslut som skett sedan dess. Nästan så man börjar glömma bort månadernas dramaturgi av toppar och dalar, det ursprungliga utgångsläget och vart man nu tänker sig att man siktar. För min absolut första ambition var att ta mig så långt från det jag möjligen kunde från det livet, och det har jag onekligen klarat av. Del två då? Den är ännu oklar.